HIttar fina texter som skrevs efter Fredagskörens Musikcafe´i Hagakyrkan i april.

Håkan Torpmans Facebookinlägg

Här är Marianne Jarl text som skrevs till församlingsbladet.

Fredagskören vänder sig till personer med funktionshinder och övar fredagar kl. 13 i kyrkans lokaler. Körens ledare är Louise Östman och antalet deltagare är idag 11 stycken från olika boenden i och kring Örebro.

När jag ombads skriva om kören, kände jag, att det bästa var att närvara vid en övning.  Körövningar har jag ganska stor erfarenhet av. Men detta, anade jag, var något speciellt.

Denna körövning var inriktad på Musikcaféet, som skulle avhållas dagen efter. Att få sjunga inför publik, som kommer för att lyssna på just oss, var något man såg fram emot och tränade för på största allvar. Det gick inte att ta miste på glädjen över att få vara med, bli sedd, bli räknad med. När en körmedlem, med stora kommunikationsproblem, uttryckte sin sorg över att övningen var slut, kom genast andra deltagare och tröstade. Jag kom på mig själv med, att jag helt glömt bort, att detta var en kör med funktionshindrade medlemmar. Detta kändes helt ovidkommande och mest som ett felaktigt attribut.

Så kom då den stora dagen med Musikcaféet. Kyrkan fylldes av anhöriga, kompisar och en del församlingsmedlemmar. Förväntan låg hög i luften.  Louise presenterade kören och dess arbetsupplägg. Medlemmarna hade själva fått önska sångerna. Från repertoaren hade man valt ut 9 sånger med både duett och solon. Applåderna rungade efter varje framträdande. Glädjen var stor hos både podium och publik. Någon i kören tog ett glädjeskutt efter sitt soloframträdande. Bilder togs av stolta anhöriga. När en multihandikappad deltagare sjöng Leonard Cohen´s Halleluja, hade jag svårt att hålla tårarna borta. En deltagare hade själv skrivit texten till den sång hon framförde, en mycket fin sång om kärlek. En annan deltagare framförde a capella ”10.000 röda rosor”, som vi kände hon verkligen ville dela med oss. Det fanns också en tavelutställning, som en av deltagarna hade gjort och vi kunde njuta av under fikat. När kören sjöng: Benny Anderssons ”Låt livet komma nära,” fick innehållet en  dimension som är svår att hitta ord för.

Vad denna kör ger, kan inte jämföras med något annat!

Att vara funktionshindrad, är inte att vara utan funktion!

Att vi som Hagakyrka får ha denna kör i våra lokaler, möta dem och lyssna till dem, är en stor förmån.

För mig var detta en stark upplevelse och tydligt bevis på hur Gud vill och kan använda oss

alla i sin kärlekstjänst.

”Låt livet komma nära. Se mig, för här är jag. Min enda längtan nu och här: Älska mig för den jag är!”